Reportage i Borås Tidning 2007 11 04

Del 1

LARS ANDERSSON I SKÄFTINGBACKAS LÅNGA VÄG TILL STOCKHOLM

Lars Andersson i Skäftingsbacka, den kunglige hovleverantören,
reste den långa vägen till Stockholm många gånger. Med hästbyten kunde nog den 40 mil långa vägen forceras på 4 dagar, med egen häst och tungt lass torde sträckan tagit mer än dubbelt så lång tid.

Beviset på att Lars var kunglig hovleverantör var utställt av Riddaren och ”En Af  De Aderton i Svenska Academien”, Claes Fleming på stol nr 4. Beviset finns i bevarat skick och gällde ett år i taget och till 1828 levererade Lars varor till Kungliga Slottet i Stockholm. Beviset med adelsmannens underskrift hade säkert Lars Andersson i säkert förvar i botten på lasset under resan till huvudstaden, men lika garanterat hade Lars inte en tanke på att ett av hans barnbarns barnbarn en gång skulle komma att ta plats vid samma bord som Claes Fleming.

Hovinköpspassen var en gammal institution som Toarpshandlarna mot slutet var nästan ensamma om att utnyttja. Det innebar att man hela året kunde bedriva handel till skillnad mot de vanliga passen, som endast gällde vinter och höst, men så kostade också passen till hovet en rejäl slant att lösa. Men 1828 tog den handeln ett abrupt slut, några passinnehavare från Torap missbrukade förtroendet genom att på samma resa kränga varor till handlare i Stockholm och den förmånliga förordningen upphörde.

Hovinköpspassen är beviset på Lars handelsresor till Stockholm och hans söner, mågar och andra släktingar far på långresor till Stockholm och på kortare resor till landskapen Småland, Östergötland, Öland och Gotland, stockholmsresorna är en släkttradition. Lars är angiven i mantalslängden som gårdfarihandlare åren 1810 – 1835 och det beror på att han vid giftermålet 1809 flyttar in i hustruns hemgård Skäftingsbacka. Lars var född 1777 i Berget, så han har säkert börjat följa med på resor som tonåring och när han dör 1844 vid 67 års ålder, har han fortfarande uteliggande handelsfordringar.

Lars rättigheter som kunglig hovleverantör, är ett bevis så gott som något att han var en skötsam gårdfarihandlare med sund ekonomi. Därför tillhörde han också gräddan av handlare i Toarp, en elit av resehandlare, som i någon mening bildade ett nätverk av ekonomiska transaktioner mellan varandra. Ofta var man också släkt med varandra och det dryftades nog giftermålsplaner mer än en gång när gubbarna gjorde upp om sina affärer.

Det fanns oftast gott om kapital i många av familjerna  i Toarp, så även döttrarna i dessa familjer fick sin beskärda del av rikedomen vid arvskiften. Och när dottern inte gjorde som pappa sade, då tog det hus i helvete, som följande historia belyser.

Lars i Skäftingsbacka blir instämd till tinget, tillsammans med fyra andra mycket välkända handlare, som alla var förmyndare för Per Anderssons och Maria Olofsdotters omyndiga barn i Berget.  Detta mål pågår i tingsrätten 1837 och 1838 och det hör till saken att döttrarna i en familj betraktas som omyndiga fram till sitt giftermål då mannen tar över ”förmyndarskapet”,

Per Andersson i Berget, som var bror till Lars i Skäftingsbacka,  ligger på sin dödsbädd och tillkallar kyrkoherden i Rångedala för att få hjälp att skriva sitt testamente. Per är mäkta förbittrad på sin äldsta dotter och uppmanar prästen skriva: ”Då min dotter Maja råkat i den för henne olyckliga och för mig och de öfrige mina barns svåra belägenhet att hon framfött ett lefvande gossebarn med drängen Andreas Andersson i Hällstad och tvärt emot mina föreställningar hittills inte kunnat förmås afstå från sin föresats att med honom fullborda äktenskap så må hon till ett väl förtjänt straff för sin olydnad mot mina faderliga ord och förbehållningar.........” och så vidare, Per gjorde alltså sin dotter arvlös.

Andreas Andersson, utbölingen från Hällstad socken, blir inte godkänd som svärson till Per Andersson i Berget,
och Andreas stämmer förmyndarna för att Pers testamenterande inte skulle ha gått rätt till. Andreas förlorar i tingsrätten men han gifter sig med sin Maria och får ytterligare 6 barn med henne. Andreas och Maria slår sig ned i Taryd i Toarp och Andreas blir välbeställd gårdfarihandlare på resor ända upp till Norrland och in i Norge.

Per Andersson i Berget var bror till Lars Andersson i Skäftingsbacka och som Pers sonson hette Paul U Bergström så var det Lars i Skäftingbackas brors sonson som grundade PUB i Stockholm.

Anders Lindström från den rika och senare framgångsrika industrigrundarsläkten från Lindås var andre medförmyndare till Per Andersson i Bergets barn  och han var gift med Pers dotter  Karin.

Per Andersson i Bergets hustru hette Maria Olofsdotter och var syster till Sven Thorell på Hökerum,
storförläggare och samtida med Rike Hans Nelson i Borås. Sven Thorell manifesterade sin rikedom genom att som förste ofrälse köpa Hökerums gård med underliggande arrendegårdar och kvarnar i Tolka Ström efter mordet på Oxehufud 1830. Thorell var den tredje medförmyndaren.

Lars Persson i Lökared var den fjärde medförmyndaren och Lars far var bror till Per Anderssons mor Kerstin Hansdotter.

Per Larsson i Senåsa var den femte medförmyndaren och hans hustru var Kerstin Persdotter från Lindås, syster till Anders Lindström, den andre medförmyndaren.

Dessutom skall tilläggas att Per Andersson i Berget och Lars i Skäftingsbackas mor hette Kerstin Hansdotter och Kerstin var syster till Rike Hans Nelsons mor Anna Hansdotter. Så hårdheten i affärer gick nog i släkten och Lars i Skäftingsbacka visar sig alltså vara besläktad med alla de största och rikaste Toarpssläkterna. Ada Damm, välkänd krönikör i Borås, har förmedlat till eftervärlden berättelserna  om ”Toarpskungen och Toarpsadeln” dessa myndiga, självägande odalmän och bondearstokrater.

Det var sällsynt att gårdfarihandlare från dessa framstående Toarpssläkter gjorde konkurs, och om den inträffade, drabbade den sällan familjen eller medförde att handlaren själv slutade med gårdfarihandel. Han hade nätverket att falla tillbaks på.

Efter 1828 blir det sämre tider för Lars i Skäftingsbacka, som börjar bli gammal och trött. Han dör 1843 och bouppteckningen visar att förutom gården och lösöret har han lager av vävnader och garn samt små och stora fordringar i orten, alltsammans uppgår till 7 500 riksdaler riksgäld. De uppgifterna kan tolkas så att han nu är i första hand förläggare på hemmaplan och inte reser själv längre.

Skulderna uppgår till 5000 riksdaler till 19 fordringsägare och det fanns således 2500 riksdaler i behållning i boet. Det kunde tyckas betryggande, men barnen kunde inte riktigt lita på faderns räkenskaper, säkrast var att lämna in en så kallad årstämning till tingsrätten. Det innebär i det närmaste en konkursansökan och på så sätt kunde man ta reda på om det fanns några okända fordringsägare.

Några obehagliga överraskningar dyker inte upp och vid arvskiftet erhåller sonen Lars 1 053 riksdaler och döttrarna Maria och Karin 526 riksdaler vardera. De tre barnen var de enda som var omyndiga vid faderns bortgång och de äldre barnen torde ha fått sina delar när de gifte sig.

↑ Den gamla allén efter gamla landsvägen genom Toarp till Borås gick över gårdsplanen på Skäftingsbacka. Kan vara från Lars Anderssons tid på gården men troligen planterad av sonen Per Larsson.

↑ Hovinköpspass för Assar Persson i Övrarp utskrivet 1828 av Claes Fleming, ett liknande pass var utskrivet för Lars Andersson.

 

Del 2
Lars Anderssons ättlingar

Lars Anderssons hustru Karin Larsdotter födde 13 barn och på gårdfarihandlarmaner var 9 av dem födda under senvinter och vår, ”sommarbarn” med andra ord. De övriga 4 var nog ” julbarn” och ”påskbarn” för de föddes i september och december.  Den stora barnaskaran var typisk för en framgångsrik gårdfarihandlare och 7 av barnen uppnådde vuxen ålder.

Samtliga söner och svärsöner gick i Lars fotspår och fortsatte gårdfarihandeln – utom dotter Karins make, Johan Wallqvist, som var Toarps förste skollärare.

Dottern Kerstin
Äldsta dottern Kerstin förlorar sin förste make Sven Persson, som dör i Stockholm under en handelsresa. Kerstin gifter om sig Josef Andersson som kommer ända från N Åsarp och deras familj finns i Senåsa. En släktgren efter Kerstin och Josef är kända under släktnamnet Kyllergård.

Sonen Per

Per Larsson blir den som övertar föräldragården, gift med en flicka i granngården Senåsa. Men före giftermålet har han hunnit med vidlyftiga affärer i Stockholm. Han har stora fordringar hos handlare i huvudstaden och som handelsbetjänt skickar han hem en konkursansökan till Borås 1845. Sedan blev han mer försiktig  och samverkade med sin svåger Johannes Johansson i Kerstingärde, han som kallades Kersten. Sedermera kom Per till Kråkhult Uppegård och blev kvarnägare och drev förläggarverksamhet.

Pers son Moses Leonard blev handlare i Borås och far till Georg Robell, som skaffar sig handlarkunskaper hos Paul U Bergström (PUB) i Stockholm, och därefter startar eget. Företaget är det förnämliga Modehuset Robell som huserar på Kungsgatan 14 till långt fram på 1960-talet.

Flertalet av Pers barn emigrerar till Amerika på 1880-talet och själv följer Per sin enda hemmavarande dotter till Amerika 1903, 85 år gammal.

↑ Per Larssons sonson Georg Larssons aktiebrev i Modehuset Robell som kan köpas på nätet.

Dottern Maria

Lars i Skäftingsbackas dotter Maria gifter sig med den ovan nämnde soldatsonen Johannes Johansson Skog från Hjortryd. Maria och Johannes slår sig ned i Kerstingärde, som kom att vara släktens hemgård långt in på 1900-talet. Johannes tog ut handelspass till Småland, Östergötland, Öland och Gotland och var mest känd som den store Ölandshandlaren som av toarpsborna kallades Kersten.

Johannes var en ekonomiskt sinnad person som tog sig från små förhållanden till den fina gården Kerstingärde och hade förtroendeuppdrag i Toarps socken, bl a var han  ibland revisor för kommunalräkenskaperna. Den ekonomiska ådran kom att gå i arv till kommande generationer.

 

↑ Gunnar Kirsten i hemmet på Enebacksgatan på Norrmalm

 

↑ Reklam för Johannes Johanssons kassaskåp.
Kassaskåpsfabrikörens familj till vänster

 

↑ Flygfoto över Kerstingärde innan gården revs för expanderande villabebyggelse i Dalsjöfors.

 

↑ Bankhuset vid Boråsvägen som byggdes av Johannes Johansson den yngre i Kerstingärde.

Tekoindustrins nedmontering

Johannes i Kerstingärde hade en son som också hette Johannes Johansson, han var gift med Jenny Olsson, dotter till den kände ”Storknallen”, som han kallades. Inte pappa till Storknallen i Knalleland, utan O A i Bygd som han rätt och slätt kallades och med efternamnet Olsson. Hans främsta handelsdistrikt var Småland, Öland och Gotland.

Johannes den yngres 4 barn antar farfars smeknamn Kersten och ändrar det till släktnamnet Kirsten. Johannes är praktisk och teknisk, gårdsbyggnaderna rustas upp och nya hus byggs. Ett bostadshus som byggdes 1908 kommer väl till pass när Borås Bank öppnar en filial i Dalsjöfors. Boråsbanken tog över Ås Härads Lån & Sparkassa som startat sin verksamhet något av åren kring sekelskiftet. De rika toarpsborna tecknade de flesta andelarna och det var Johannes som tog initiativet till Sparkassan. Vars kontor egentligen var tänkt att ligga i Varnums socken.

Det vita huset invid Boråsvägen är i stort sett det enda som finns kvar idag av alla de gamla husen i Kerstingärde, på gårdsplanen ligger villorna numera i rader. Olof Kirsten var Johannes äldste son och han flyttade in i ”bankhuset” som bankkamrer på banken. Borås Bank startade under tidigt 1900-tal  och ägde bestånd till 1942 då den köptes upp av Skandinaviska Kredit AB.

Familjen Kirsten hade siffror och pengar i blodet och sonen Gunnar Kirsten - född 1923 och som den sportsman han är åkte sitt senaste Vasalopp 1987 och fortfarande gör 8 kilometer i skogen på en förmiddag – utbildar sig till ekonom. År 1947 börjar han i kassan på Funk konfektion i Borås.

Gunnar avancerar hela vägen till  direktör för Funk, vd-posten mest på grund av den olyckliga omständigheten att huvudägaren och verkställande direktören Bertil Olstadius plötsligt avlider 1963.

Konfektions AB Funk hade startat 1936 som detaljaffär men ombildades snart till att driva tillverkning. Bolaget hade sina lokaler på Västgötagatan 4 i samma hus som Fabriksnederlaget. Huset är byggt i typisk funkisstil  och bolagsnamnet Funk tycks vittna om de positiva moderna associationer som låg i begreppet ”funkis”.

Efter kriget var textilindustrins guldålder och 1956 köpte Funk Fritsla Konfektionsfabrik eller ”Syfabriken” som
Gunnar kallar den. Lokalerna i Borås innehöll i första hand lager, tillskärning och kontor. Redan från slutet av 30-talet fanns filialer i Vegby och Dannike och arbetsstyrkan i hela koncernen uppgick till omkring 120 personer in på 50-talet. Huvudsakliga produktionen var ”goss- och ynglingakläder” som det hette.

In på 60-talet var guldåren till ända och Staten börjar subventionera tekoindustrin. Detta gynnar storföretagen i branschen inser Gunnar och han börjar förhandla om Funks nedläggning. År 1971lades tillverkningen ned och en anställd tog över byxtillverkningen vid filialen i Vegby – men som gick i konkurs 1983, på grund av devalveringskostnader, hävdade ägaren.

Gunnar får genast arbete på Br Liljeros konfektion men tjänsten som ekonomichef på Merkur blir ledig och Gunnar erhåller tjänsten. På Merkur jobbar 300 personer och anses som ett solitt företag. Men nedläggningen är inte långt borta, 1978 sker den under ordnade former.

Gunnar är åter arbetslös men får nytt arbete på  Rudellkoncernen, ett företag i fortfarande stark utveckling. Men med gamla anor, det hade startats som specerihandel 1890 och sedan omvandlades till den välkända färghandeln på Österlånggatan och sedermera till grossist i tapeter. Gunnar känner nu att datoriseringen av kontoret blir för jobbig. Därför söker han sig till lugnare förhållanden fram till pensioneringen och erhåller 1980 en ekonomitjänst vid Borås Museum.

För tekobranschen i Borås är nedläggningarna av Funk och Merkur bara små episoder i den stora textilkrisen och omställningen till en annan tid. För Gunnar Kirsten är det en jobbig tid och för släktens vidkommande hade det gått omkring 100 år och 3 generationer sedan släktens förra kris, gårdfarihandelns död. Något tänka att på för dem som ständigt protesterar mot förändringar.

Ovanlig industri i Kerstingärde

Johannes den yngre, född 1854, begav sig i unga år till Göteborg och skaffade sig verkstadspraktik. Hemma i Kerstingärde igen byggde han en smedja på 1870-talet. Tillverkningen inriktades på kassaskåp, mycket tunga pjäser som på utställningar i Borås och Ulricehamn vann priser i början av 1880-talet och sedan även på en Stockholmsutställning.

Sonen Bengt fortsätter sedan faderns tillverkning av kassaskåp. Bengt hade lärt sig hantverket på teknisk skola i Borås och hans bevarade kassaskåp vittnar om stor hantverksskicklighet. I sin verkstad hade han några få anställda och försäljningen skedde genom annonsering. Med tiden övergick tillverkningen alltmer till dokumentskåp som avyttrades ut över landet.

År 1930 kom biografen till Dalsjöfors och bakom ridån sitter Bengt Kirsten och spelade piano. Det var stumfilmens tid och Bengt, som var en duktig pianist, hade ett ljudligt extraknäck på biokvällarna.

Sonen Lars

Lars i Skäftingbackas yngsta barn i livet var Lars som föddes 1829, han for på handelsresa till Gotland 1853. Den resan är belagd genom att i juni månad träffar Lars en piga i Lojsta socken på södra Gotland. Resultatet blev ett flickebarn i mars året därpå.

Den gamla nidvisan om knallarnas framfart låter som följer: // Nu jag lunkat min tur, mina ställen besökt// Och på vissa håll har hushållet ökt.

Ett par mil söderut från Lojsta ligger den lite större socknen Havdhem och Sigters gård var samlingspunkten för handlarna från Toarp. Claes Claesson var bonde i gården och hans dotterdotter son William Kupper skriver i en släktkrönika om livet på gården i mitten av 1800-talet: ”Tänk om murarna vid Sigters kunde tala, vad de skulle ha berättat om köpslående, kortspelande och supande knallar, som hade sitt stamlokus vid Sigters.

Till Sigters kommer även Lars och han blev förtjust i gårdens yngsta dotter Henrietta. Förälskelsen blir ömsesidig och budades till ett ståtligt bondbröllop i december 1855. När sonen Richard föddes i Havdhem 1857 var Lars och Henrietta skrivna i Borås därför att Lars fortsätter sin resehandel. Och det handlar om vidlyftiga affärer som handelsbetjänt, samma år 1857 lämnar Lars in konkursansökan till rådhusrätten i Borås. Ansökan är ovanlig så till vida att Lars har den allra största delen av sina skulder till handlare i Stockholm. Tillgångar och skulder går ganska jämt ut, det som knäcker Lars är en stöld av varor och fordringsböcker på Gotland och ett tullbeslag.

Genom konkursen är Lars bränd i både Stockholm och Borås och han blir bonde i Sigters i Havdhem. Det lyckades han bra med och grannarna började ta efter hans nymodiga idéer. Som en självmedveten karl var Lars medveten om detta och yttrade vid ett tillfälle: ”Om jag sätter mig på taket och skiter, så gör grannarna det i morgon”.

Släktmöte i Havdhem

Historien om Toarpshandlarna vid Sigters är inte slut med Lars Larssons intåg, tidigare hade hans svägerska flyttat ut från gården och följt med sin make Anders Olsson hem till Lilla Bygd i Toarp. Anders Olsson var bror till ”Storknallen” O A Olsson, omnämnd ovan som svärfar till Johannes i Kerstingärde. Anders och Elisabet Claesdotters - svägerskan från Havdhem -  dotter Emelia Kristina gifter sig med den fattige Claes Herman Nilsson från Halsaryd i Toarp och med Emelias pengar tar de över i Bygd. Claes Herman blir välbeställd hemmansägare och tituleras häradsdomare, alltså långvarig nämndeman vid tingsrätten i Ås härad.

En stor barnaskara är ett annat framgångsrecept i gården i Bygd med driftiga söner och döttrar som resultat.
Äldste sonen Erik startar 1906 Borås Handvävnadsaffär på Sparregatan nära korsningen med Åsbogatan, troligen låg affären i det välbekanta ”Slottet”. 1917 utvidgas företaget med bygget av en fastighet i hörnet av Fabriksgatan och Bryggaregatan där Proteko och Textilhögsklan nu ligger. Verksamheten läggs om till stickad trikå och yttertrikå. Erik Nilsson, som var ogift, dör 1934 och bolaget ärvs av föräldrarna. Efter dem går ägandet över till Eriks syskon och med tiden  blir brodern Bror Nilsson ensam ägare till bolaget.

Bolagets produktion säljs till grossister och till någon del till Algots. Då fabriken ligger i vägen för Algots expansion köper Algot Johansson fastigheten 1943. För kapitalet bygger Bror Nilsson en ny fabrik i Elinsdal där ett 100-tal anställda fortsätter produktionen med hög fart under kriget. När Bror Nilsson blir sjuk 1955 får sonen Ulf Nilsson ta över driften. Bror avlider några år senare och Ulf står då  i valet och kvalet om han skulle låta företaget leva vidare. Men Ulf går på i ullsockorna, köper ihop företag till en mindre koncern och gruppen omfattar Stemaster AB, Borås, Axel G Lundgrens Trikåfabrik, Falköping, AB Uno Stenlunds Trikåfabrik, Borås, AB Svensson & Hagberg, Borås. 

Under 1970-talet börjar textilkrisen med kraftigt ökande import samtidigt som tekolönerna ökar mer än tidigare. Trots försök med statliga stöd i form av utbildning, export och direkta subventioner blev den inhemska produktionen radikalt minskad. Nedläggning och utflyttning av tekofabriker började.

Räddningen för företagsgruppen kring den ursprungliga handvävnadsaffären blev en försäljning av moderföretaget Borås Konfektion – Polo of Sweden AB till Ekman & Co Import AB och Ulf blir chef för Ekmans textilavdelning. Detta händer 1977 och innebar en tillgång till Ekmankoncernens mycket väl utbyggda organisation, speciellt i Sydostasien. Något överraskande fattades beslut i det anrika handelshuset Ekman – som var bildat 1802 – att de skulle avveckla importbolaget och helt koncentrera verksamheten till Ekman & Co som mest drev handel i papper och massa.

Den största delen i importbolaget var hemelektronik som såldes till Datadronik. Ulf köper ut sin gamla företagsgrupp Polo of Sweden AB, som han sedan driver fram till 1990 och får en hjärtinfrakt på kuppen.

Del 3
Gunnel Vallquist – professor och akademiledamot

Dottern Karin

Att gårdfarihandlare från Toarp var hovleverantörer till Stockholm Slott på 1820-talet var vanligt och en förmån
som de nästan var ensamma om. Och att Lars Andersson från Skäftingsbacka fick sitt hovinköpspass av en ledamot av Svenska Akademien var en ren tillfällighet. Men Lars är mycket speciell i det avseendet att han har en ättling som själv sitter i Gustav III:s instiftade akademi. Troligen så speciell att ingen annan gårdfarihandlare från Sjuhäradsbygden har haft någon i efterföljande släktled placerad på någon stol i det ärevördiga börshuset.

Visar ättlingen Gunnel Vallquist ett nytaget foto på den gamla allén upp till anfaderns Skäftingsbacka. ”Å, en sån vacker allé” säger hon som själv bor på adressen Svalnäs Allé i ett fridfullt äldreboende invid Näsbyviken i Djursholm. Berättar för henne att bilresan från Borås till Stockholm tog drygt 4 timmar, för hennes anfader tog resan mer än en vecka.

Visar så en bild på den äldsta skolbyggnaden i Toarp från 1848 sedan sockenstämman beslutat inköpa hemmanet Tummarp och anställa Johan Wallqvist som Toarps förste skollärare. Han skulle också vara arrendator på stället samt sköta klockartjänsten i kyrkan. Johan var Gunnels farfars far.

Wallqvist, som var född av bondefolk i Vara i Skaraborg, visar sig var en arbetsam karl och kunde sköta både det ena och det andra i Toarp. Han tycks ständigt vara närvarande på sockenstämmor och andra nämndmöten,
skriver ibland protokollen och bevittnar dem ännu oftare. Men han får inga storstilade förtroendeuppdrag och tycks inte göra något större väsen av sig.

Kanske inte heller i kyrkan , eller så sjunger han falskt, för kyrkobesökarna är inte nöjda med sången  och han skiljs från tjänsten som klockare. Men Wallqvists räddning blir att den toarpsfödde Rike Nelson i Borås donerar en orgel till kyrkan. Den får Johan spela på och återanställs som kantor eller orgelnist som det hette på den tiden. Wallqvist hade också extraknäck som bibliotekarie och vaccinatör i Toarp socken.

Med sin hustru  Karin Larsdotter från Skäftingsbacka  får Wallqvist 8 barn på 14 år och sedan orkar inte Karin längre. Efter ett par år gifter Johan då om sig med Karolina Andersson, troligen från Borås. Hon verkade först som barnmorska och omkring 1900 är hon antecknad som småskollärarinna i Toarp. Vallqvist har hela sin livsgärning i Toarp, oklart när han pensioneras, men gårdsarrendet upphör i mitten av 1880-talet och han erhåller en tomt på gården för att bygga sig en stuga, som fortfarande står kvar.

Gunnel Vallquist fyller i släktuppgifterna med att berätta om sin farfar kyrkoherden i Vilske Kleva. Rickard Wallqvist var en utomordentligt mild och varm man, församlingen älskade honom. Gunnel känner för sina västgötska rötter, det vill säga Skaraborg, och har gärna rest dit för besök eller föredrag. Särskilt är det Billingen med gånggrifterna och de forntida gravfälten som drar, ett arkeologiskt intresse som hon tog hon med sig till Italien under åren där på 1950- och 60-talen.

Själv är Gunnel uppväxt i en officersfamilj och den erfarenheten delar hon med sin författarkollega i Akademien, Kristina Lugn Att ständigt flytta till nya orter är kanske en kreativ miljö för blivande författare. På frågor om sin skolgång skrattar Gunnel: ”Hade aldrig fullständigt ordningsbetyg i skolan”. Efter några kaotiska år tog Gunnel en snabb studentexamen efter studier per korrespondens och börjar läsa litteraturhistoria, romanska och nordiska språk vid Uppsala universitet. Med fil mag i romanska språk gav hon sig 1946 ut i Europa och hennes andra hemland blev Frankrike och Paris i ett 10-tal år.

Sven Stolpe – som också befann sig i Paris – förmedlade kontakt med Bonniers litterära magasin där Gunnel en tid verkade som recensent men snart av förlaget erbjöds franska böcker att översätta. Parallellt med detta skrev hon dagskritik om fransk litteratur, först för Dagens Nyheter och sedan för Svenska Dagbladet. Omkring 1950 startade det största projektet av alla, översättningen av Marcel Prousts mäktiga romansvit: ”På spaning efter den tid som flytt”. Översättningen av de 3 500 sidorna text pågick i 30 år och räknas till 1900-talets främsta svenska översättarinsatser. Även andra böcker kom till under denna tid och Gunnel har ingen räkning på antalet översättningar.

Efter åren i Paris och Rom fram till 1960-talet känner Gunnel att hon måste flytta hem till Sverige igen. Franskan var hennes andra ”modersmål, men när jag började bli osäker på svenska språkets prepositioner insåg jag att det var dags att flytta hem” som hon uttrycker saken.

Gunnel blev ledamot av Svenska Akademien 1982 och är numera medlem av språkkommittén där Akademiens tidigare sekreterare Sture Allén är ordförande. ”Arbetet i språkkommittén med ordlistan och språkhistoria är mycket roligt” säger Gunnel, som också suttit i bibelkommissionen i flera år. Men efter några års arbete med den nya översättningen av Nya Testamentet hoppar Gunnel av. Hon delar sin uppfattning med den del av allmänheten som fortfarande läser sin bibel, ”rysliga saker och platt språk” är hennes omdöme.

 Katolicismen i fransk tappning har präglat hennes religion, mystiken, korset och den djupa gudsföreningen attraherar henne.  Gunnel menar att man kan läsa den bibliska skapelseberättelsen som en allegori över den vetenskapliga utvecklingen. Varje människa kan göra sin egen tolkning: Historisk tolkning, mytisk tolkning, symbolisk tolkning, bokstavlig tolkning.

Som uttolkare av det omvälvande Andra Vatikankonciliet tillbringade Gunnel fyra höstar i Rom på 1960-talet
och som journalist var den som rapporterade hem till svenska tidningar. Hon skriver i sin ”Dagbok från Rom” (Artos 1999) att detta koncilium är den viktigaste kyrkliga händelsen sedan 1500-talet.

Följdfrågan till Gunnel måste då bli: ”Är det inte så fortfarande att kyrkan är i otakt?” Hon tror att motståndet mot kvinnliga präster kommer att brytas inom 50 år, att prästerskapets tvångscelibat kommer att upphävas. Men. Att kyrkans motstånd mot aborter är rätt, abort är att döda.

En annan kontroversiell religiös fråga kommer upp: Judarnas gudomliga rätt till det Palestinska landet. Starkt präglad i sin ungdom av Hitler och förintelsen förstår Gunnel judarnas krav på det heliga landet. ”Jorden blev ju  given av Gud åt Israel enligt det Gamla Testamentet”. Men hon anser att man skulle på ett bättre sätt ha kommit överens med de arabiska nomaderna som levde i området då. Gunnel ogillar också starkt judarnas politik idag, endast diplomati är lösningen på krisen.

Mötet med Gunnel Vallquist slutar i en mörk profetia. Starkt förkortat, ”utvecklingen på jordklotet är ohållbar.
Och allt avskyvärt våld i samhället beror på nedmonteringen av allt vad kristet heter i skolan. Visst kan man tänka sig moralundervisning utan kristendomskunskap, men det är alltid så att den kristna tron är ett underliggande element i hela vår civilisation”, förkunnar en bestämd kvinna, livserfaren och med intellektuell integritet.

Så där har du mycket att stå i minister Jan Björklund!

↑ Gunnel Vallquist i sitt hem i Djursholm

 

↑ Skolläraren Johan Wallqvists familj i Tummarp, troligen från 1870-talet

 

↑ Den gamla skolan i Tunnarp

 

↑ Johan Wallquists pensionärsbostad